KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Kyrkliga texter

Hans Helighet Påven Johannes Paulus II:s budskap till världsfredsdagen den 1 januari 2002

Ingen fred utan rättvisa
Ingen rättvisa utan förlåtelse

1. Världsfredsdagen infaller i år mot bakgrund av de dramatiska händelserna den 11 september förra året. Ett fruktansvärt brott förövades den dagen: inom loppet av några få minuter blev tusentals oskyldiga människor av olika etnisk bakgrund brutalt dödade. Efter dessa händelser har människorna världen över blivit intensivt medvetna om sin egen sårbarhet, och många har börjat se med rädsla på framtiden. Med tanke på dessa erfarenheter vill kyrkan avlägga ett hoppets vittnesbörd inför hela mänskligheten. Kyrkan är nämligen övertygad om att det onda inte kommer att få sista ordet i människosläktets växelrika liv. Frälsningshistorien i den heliga Skrift kastar ett klart ljus över världshistorien och visar att Guds barmhärtighet och omsorg gäller människorna i alla tider. Den visar oss att Gud vill beröra även de mest förhärdade människornas hjärtan och förvandla dem, så att de istället börjar bära goda frukter. 

Detta är det hopp som kyrkan fortsätter att hålla fast vid också nu när vi börjar det nya året 2002. Genom Guds nåd kommer världen, som återigen tycks vara behärskad av ondskans makter, att kunna förvandlas, så att de mest ädla strävandena och önskningarna i människornas hjärtan kan gå i uppfyllelse och freden bli verklighet. 

Freden: ett rättvisans och kärlekens verk

2. Den senaste tidens blodiga våldsamheter får mig att tänka på några av de historiska händelser som satte sin prägel på mina egna ungdomsår. De ofattbara lidanden som nazismen och kommunismen förorsakade så många människor, ja t.o.m. hela folk, - däribland också flera av mina egna vänner och bekanta - dessa lidanden har följt mig genom livet som ett plågsamt minne och fått mig att ta min tillflykt till bönen. Ofta har jag stannat upp och reflekterat över hur det är möjligt att efter sådana händelser återställa respekten för den moraliska och sociala ordningen. Min personliga reflexion och betraktandet av den bibliska uppenbarelsen har lett mig fram till övertygelsen att det inte är möjligt att återställa den sönderbrutna ordningen fullt ut annat än genom en kombination av rättvisa och förlåtelse. En hållbar fred kan bara byggas på 
rättvisa och på den form av kärlek som kommer till uttryck i den ömsesidiga beredskapen att förlåta varandra.

3. Men hur kan man under våra dagars förhållanden tala om rättvisa och förlåtelse som förutsättningar för en hållbar fred? Mitt svar är att man måste tala om detta, även om det är svårt, eftersom rättvisa och förlåtelse ofta ses som varandras motsatser. Men förlåtelse är motsatsen inte till rättvisa. Motsatsen till rättvisa är hämnd och fiendskap. Verklig fred är frukten av rättvisa (Jes 32:17). Som Andra vatikankonciliet uttrycker det: ”Freden är en frukt av den rättfärdiga ordning som den gudomlige Skaparen har ingjutit i den mänskliga gemenskapen och som människan allt mer måste sträva att förverkliga i sin törst efter ett rättvisans rike” (Gaudium et spes 78). Sedan över 1500 år har den katolska kyrkan fortsatt att påminna om kyrkofadern Augustinus lära att fred, som är något som alla människor bör bidra till, består av ”tranquillitas ordinis”, dvs av det lugn som växer fram ur en rättvis ordning (De civitate Dei 19, 13).

Verklig fred är alltså frukten av rättvisa, som är den moraliska dygd som slår vakt om aktningen för rättigheter och plikter och som ser till att förmåner och bördor fördelas på ett rättfärdigt sätt mellan människorna. Men eftersom mänsklig rättvisa alltid är bräcklig och ofullkomlig pga våra brister och vår egoism, måste den kompletteras med förlåtelsen, som helar våra sår och återupprättar våra förstörda relationer till andra. Detta gäller både i det privata livet mellan enskilda individer och i de stora, offentliga sammanhangen, t.ex. mellan olika länder. Förlåtelse är inte alls rättvisans motsats, eftersom förlåtelse inte går ut på att bortse från kravet på gottgörelse för skador som någon förorsakats. Förlåtelsen syftar istället till att återupprätta en rättvis, god och förtroendefull ordning mellan människorna. Det innebär mycket mer än bara att man slutar att använda våld; det innebär en genomgripande förändring av hjärtats hållning till ens medmänniska. För att uppnå en sådan förändring krävs både rättvisa och förlåtelse.

Rättvisa och förlåtelse är de två grundförutsättningar för freden som jag särskilt vill tala om i detta budskap. Världsfredsdagen inbjuder i år hela mänskligheten, men särskilt världens statsöverhuvuden, att reflektera över vad rättvisan fordrar av oss och vilka möjligheter som förlåtelsen kan öppna. Detta är en särskilt angelägen uppgift idag, med tanke på de faror som den organiserade terrorismen ställer mänskligheten inför.

Fenomenet terrorism 

4. Den internationella terrorismen är ett angrepp på den fred som bygger på rättvisa och förlåtelse. På senare år, särskilt efter det kalla krigets slut, har terrorismen vuxit till ett högt utvecklat nätverk av politiskt, tekniskt och ekonomiskt samarbete, som överskrider nationalstaternas gränser och försöker att omfatta hela världen. Det rör sig om organisationer som ofta har stora ekonomiska resurser och som inte drar sig för att låta sin verksamhet gå ut över helt oskyldiga människor som inte alls har någonting med dessa organisationers målsättningar att göra. 

När terrororganisationerna använder sina egna anhängare som vapen i attacker mot obeväpnade, intet ont anande människor blir det tydligt att dessa organisationer bygger på en perverterad längtan efter döden. Terrorismen bygger på hat och leder till misstro och isolering. Våld föder våld i en förskräcklig spiral som drar med sig den unga generationen i ett hat som de tar över från tidigare generationer. Terrorismen bygger på förakt för mänskligt liv. Terrorismen ger inte bara upphov till fruktansvärda brott, den är också i sig själv ett fruktansvärt brott, eftersom den propagerar användandet av terror som ett politiskt och ekonomiskt medel för att uppnå olika slags mål.

5 Det finns en rätt till försvar mot terrorism. Vad gäller val av mål och medel måste denna rätt, precis som alla andra rättigheter, utövas i enlighet med moraliska och juridiska principer. Det innebär att de anklagades skuld alltid måste bevisas på sedvanligt sätt, eftersom straffrättsligt ansvar är något som kan utkrävas av enskilda personer, men däremot inte av de nationer, etniska grupper eller religioner som dessa personer tillhör. Den internationella kampen mot terrorism måste dessutom inkludera insatser på det politiska, diplomatiska och ekonomiska planet för att bekämpa förtryck och marginalisering av människor, som i sin tur utgör en grogrund för terrorismen. Där människor förtrycks och inte får sina rättigheter respekterade är det lättare för terrororganisationer att vinna nya anhängare.

Samtidigt måste det med all tydlighet framhållas att de existerande orättvisorna aldrig kan rättfärdiga användandet av terror. Dessutom måste man påminna om att de som har sämst möjligheter att skydda sig mot konsekvenserna av det ekonomiska och politiska kaos som terrorismen syftar till är just de miljontals män och kvinnor i utvecklingsländerna som lever under existensminimum. Det är därför inte sant att terroristhandlingar skulle skydda de fattigas intressen.

Man får aldrig döda i Guds namn! 

6. Den som genom terrorhandlingar dödar andra människor ger uttryck för förakt för det mänskliga livet och för människornas hopp om en bättre framtid. Terroristen menar att hans egna insikter och egna lidanden har en sådan absolut särställning att de berättigar honom att offra oskydiga människors liv. Ibland har terrorismen sin upprinnelse i en fanatisk form av fundamentalism som anser sig ha rätten att påtvinga andra människor det egna sättet att se på sanningen. Men sanningen, som vi människor alltid har tillgång till bara på ett begränsat och ofullständigt sätt, är aldrig något som man kan påtvinga andra. Respekten för den andres samvete, som är en avspegling av Guds avbild i människan (1 Mos 1:26-27), gör att man endast har rätt att för den andre lägga fram den sanning som man själv kommit till insikt om. Det är sedan upp till den andre om han accepterar sanningen ifråga. Försöket att med våld påtvinga andra det som man själv håller för sant är däremot en allvarlig kränkning av den andres människovärde och dessutom en skymf mot Gud, till vars avbild den andre är skapad. Därför är fundamentalistisk fanatism en hållning som står i radikal motsats till tron på Gud. Tittar man närmare på saken ser man att terrorismen inte bara instrumentaliserar människan för sina egna syften. Den instrumentaliserar dessutom Gud och gör honom till en avgud som ska tjäna terrorismens syften.

7. Inga religiösa ledare får tolerera terrorism och ännu mindre ge något stöd till den. Att utöva terror mot andra människor i Guds namn är en profanering av religionen. Terrorismens våld är oförenligt med tron på Gud, som har skapat människan till sin avbild och som har omsorg om henne och älskar henne. Och alldeles särskilt är terrorismen den totala motsatsen till tron på Kristus, han som lärde sina lärjungar att be: ”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” (Matt 6:12).

De kristna är övertygande om att när man följer Jesu lära och exempel upptäcker man sanningen om livet genom utövandet av barmhärtighet. Vi ska visa barmhärtighet mot andra, eftersom Gud i sin kärlek har visat barmhärtighet mot oss (1 Joh 4:7-12). Den Gud som har trätt in i mänsklighetens historia och via långfredagens lidande förberett påskdagens seger över dödens makter är en barmhärtighetens och förlåtelsen Gud (Pr 103:3-4, 10-13). Till dem som anklagade honom för att han åt tillsammans med syndare svarade han: ”Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill barmhärtighet, inte offer. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Matt 9:13). Därför måste Kristi lärjungar, som är döpta in i hans död och uppståndelse, vara barmhärtighetens och förlåtelsen män och kvinnor.

Förlåtelsen nödvändighet 

8. Men vad betyder då förlåtelse konkret? Och varför måste vi förlåta? När man talar om förlåtelse kan man inte undvika att gå in på dessa frågor. I anslutning till en tanke ur mitt budskap till världsfredsdagen 1997 (”Skänk förlåtelse, ta emot fred”) vill jag påminna om att förlåtelsen springer fram ur den enskilda människan hjärta. Bara med utgångspunkt i en etik och kultur som räknar med förlåtelsen möjlighet går det att bygga en förseningen politik som tar sig uttryck i sociala förhållningssätt och rättsstatliga institutioner som slår vakt om rättvisan. 

Förlåtelse bygger framför allt på ett personligt ställningstagande, ett medvetet val att inte följa den spontana instinkten att löna ont med ont. Detta ställningstagande har sin främsta förebild i Guds kärlek, som bejakar oss trots våra synder. Allra tydligast kommer detta till uttryck genom Kristi ord vid korsfästelsen: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). 

Förlåtelsen har alltså sitt ursprung och sin förebild i Gud. Men detta utesluter inte att människan redan med sitt blotta förnuft kan inse förlåtelsen värde. Framför allt visar sig detta i samband med erfarenheten att man har handlat fel. När man i sin mänskliga svaghet har handlat fel hoppas man att de andra ska visa barmhärtighet. Men varför skulle vi inte handla mot andra på samma sätt som vi hoppas att de ska handla mot oss? Alla människor vill kunna börja om från början igen, istället för att för alltid förbli innestängda i sina misstag och sin skuld. Alla längtar efter nytt mod och tillförsikt och efter att få lyfta blicken mot nya möjligheter i livet.
9. Förlåtelse är därför, som en fullödig mänsklig handling, framför allt en enskild människas initiativ i relation till andra människor. Det hör till människan väsen att hon är en social varelse, som ger uttryck för sig själv genom att leva i ett nätverk av relationer till andra. Tyvärr är inte allt det som människan delar med sig av åt andra av godo. Därför behövs förlåtelsen också på det sociala planet. Familjer, olika grupper och institutioner, stater och den internationella gemenskapen – alla behöver räkna med förlåtelsen möjlighet för att kunna återuppta förstörda relationer, för att komma över ofruktbara låsningar och fördömanden och för att övervinna följderna av diskriminering och marginalisering. Bara ett samhälle där man är kapabel att förlåta kan utvecklas mot rättvisa och solidaritet.

Oförmågan att förlåta är å andra sidan ett mycket stort hinder för möjligheterna till mänsklig utveckling, särskilt när det bidrar till att förlänga konflikter. Resurserna används då till vapen istället för att utveckla fred och rättvisa. Vilka stora lidanden har inte tillfogats mänskligheten pga oviljan att förlåta! Hur mycken utveckling hat inte hindrats pga vägran att förlåta! Fred är en grundläggande förutsättning för utveckling, men fred är möjlig bara genom förlåtelse.

Förlåtelse är vägen framåt 

10. Erbjudandet om förlåtelse är inte lätt att förstå och att ta till sig; det är i viss mening ett paradoxalt budskap. Att erbjuda förlåtelse verkar först innebära en slags förlust, men i det långa loppet leder det till en vinst. Våldet är i detta avseende förlåtelsen motsats; våldet väljer en snabb, kortsiktig vinst, men leder i längden till en ännu större förlust. Förlåtelsen kan framstå som ett tecken på svaghet, men faktiskt krävs det mycket mod och moralisk kraft både för att förlåta och för att ta emot förlåtelse. Långt ifrån att förödmjuka en människa leder förlåtelsen istället till ett rikare, mera uppfyllt mänskligt liv, som återspeglar något av Skaparens eget sinnelag.

Mitt uppdrag att tjäna evangeliet ger mig både plikten och kraften att med eftertryck påminna om hur nödvändig förlåtelsen är. När jag idag åter gör detta så hoppas jag därigenom kunna inspirera människor till en seriös, mogen reflexion kring förlåtelsen betydelse i det mänskliga livet, både på det individuella planet och för relationerna mellan världens olika folk.

11. När man reflekterar över temat förlåtelse kan man inte undgå att tänka på ett antal tragiska konflikter som sedan lång tid tillbaka utgör härdar för hat mellan olika folkgrupper, och som fortsätter att generera en spiral av personliga och kollektiva tragedier. Jag tänker då särskilt på händelserna i det Heliga landet, som är platsen för Guds möte med människan, platsen för Jesu liv, död och uppståndelse, han som har kommit till oss som freden furste.

Det svåra världspolitiska läget gör det nödvändigt att med eftertryck påminna om vikten av att finna en lösning på den arabisk-israeliska konflikten, en konflikt som med olika grader av intensitet nu har pågått i mer än 50 år. Istället för att ständigt på nytt ta till terror och krig, som bara leder till en ännu mera utsiktslös situation, måste man äntligen sätta sig vid förhandlingsbordet och med fast beslutsamhet söka efter en hållbar lösning på konflikten. Om man på båda sidor bemödar sig om rättvisa och försoning kommer det att vara möjligt att på ett rimligt sätt tillgodose båda sidors rättigheter och anspråk. Jag riktar därför en inträngande uppmaning till båda dessa älskade folkgrupper att inleda en ny era av ömsesidig respekt och konstruktiv dialog.

Interreligiös dialog och samverkan 

12. I dessa frågor vilar ett särskilt ansvar på de religiösa ledarna. De kristna samfunden och de stora världsreligionerna måste samarbeta för att undanröja terrorismens sociala och kulturella rötter. Detta kan ske genom att framhålla den mänskliga personens värde och genom att väcka till liv medvetenheten om att människosläktet tillsammans utgör en enda stor familj. Här finns ett särskilt fält för ekumeniskt och interreligiöst samarbete, där världens olika religioner tillsammans kan tjäna världsfreden. Jag menar att det är särskilt viktigt att ledarna inom judendom, kristendom och islam i all offentlighet fördömer terrorismen, så att de som använder sig av terror aldrig kan åberopa sig på något religiöst eller moraliskt stöd från dessa ledare. 

13. Världens religiösa ledare bör inskärpa att mord på oskyldiga människor alltid och överallt är en svår synd. Därigenom kan de bidra till en riktig moralisk opinionsbildning i det offentliga livet. En sådan opinionsbildning är i sin tur nödvändig för uppbyggandet av en värld där de olika folken tillsammans slår vakt om rättvisa och frihet.

Ett sådant samarbete mellan världens religioner växer fram på förlåtelsen väg och leder fram till ömsesidig förståelse, respekt och förtroende. Religionerna tjänar freden och motverkar terrorismen genom att visa på förlåtelsen pedagogik, som visar att den som förlåter eller som blir förlåten leds fram till upptäckten av en sanning som är större än han själv och som får honom att växa utöver sig själv. 

Bön för fred 

14. Av detta skäl är bönen för fred inte något som tillkommer i efterhand, som ett slags tillägg till arbetet för fred. Bönen bereder istället vägen för upprättandet av fred i en rättvis och frihetlig ordning. Bönen för fred öppnar människan, så att Guds förnyande kraft kan fylla hennes hjärta. Den livgivande kraften från Guds nåd kan skapa öppningar för freden också där man bara tycker sig kunna se låsningar och hinder. Bönen väcker en solidaritet som sträcker sig ut över hela människosläktet och den kan övervinna gränser som har sitt ursprung i mångåriga konflikter. Att be om fred är att be om rättvisa; det är att be om goda mellanmänskliga relationer både inom och mellan världens nationer. Denna bön innefattar även bönen om religionsfrihet, som hör till varje människas grundläggande rättigheter. Att be om fred är att be om Guds förlåtelse, men det innebär också att man ber om det mod som krävs för att man ska kunna förlåta de sår som man tillfogats av andra.

Därför har jag inbjudit ledarna för världsreligionerna att komma till Assisi den 24 januari 2002 för att i den helige Franciskus stad be för freden. Genom detta vill vi visa att äkta religiös tro är en outtömlig källa till ömsesidig respekt och harmoni mellan folken och att den är det viktigaste botemedlet mot våld och konflikter. I en tid präglad av så stora motsättningar som vår är det viktigt att visa hela den mänskliga familjen om var grunderna för ett osvikligt hopp står att finna. Det är precis detta hopp som vi avser att proklamera i Assisi genom att be Gud, den Allsmäktige, att han – för att uttrycka saken med en av Franciskus inspirerad formulering – må göra var och en av oss till ett redskap för fred.

15. Ingen fred utan rättvisa, ingen rättvisa utan förlåtelse. Det är vad jag i detta budskap vill framföra till både troende och icke-troende, till alla män och kvinnor av god vilja som bemödar sig om en god framtid för mänskligheten.

Ingen fred utan rättvisa, ingen rättvisa utan förlåtelse. Det är vad jag vill säga till dem som bär ansvaret för mänsklighetens framtid, så att de i sina beslutsprocesser alltid låter sig ledas av människornas sanna väl och allas gemensamma bästa. 

Ingen fred utan rättvisa, ingen rättvisa utan förlåtelse. Outtröttligt vill jag rikta denna uppmaning till dem som, av en eller annan orsak, odlar känslor av hat, hämndlystnad och destruktivitet.

På denna världsfredens dag må bönen ännu mera enträget stiga upp ur alla troendes hjärtan för varje människa som fallit offer för terrorism, för deras familjer och för alla de folk som ännu idag hemsöks av terror och krig. I våra böner innesluter vi även dem som gör sig skyldiga till dessa fruktansvärda gärningar och som därigenom kränker både Gud och människor. Vi ber att de må komma till besinning och inse vilken skuld de drar på sig själva, så att de ger upp tanken på våld och istället söker förlåtelsen. Må den mänskliga familjen i denna oroliga tid söka den sanna, varaktiga freden, som endast kan uppnås genom föreningen av rättvisa och barmhärtighet.

Innehåll:

Ingen fred utan rättvisa Ingen rättvisa utan förlåtelse

Freden: en rättvisans och kärlekens verk

Fenomenet terrorism

Man får aldrig döda i Guds namn

Förlåtelsen nödvändighet

Förlåtelse är vägen framåt

Interreligiös dialog och samverkan

Bön för fred

Givet i Vatikanen den 8 december 2001, på Jungfru Marias utkorelses fullkomliga renhets högtid.

Johannes Paulus II

Översättning: Ulf Jonsson SJ