KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

HERDABREV FÖR FASTETIDEN 2004

Biskop Anders Arborelius ocd


Fastetiden är i första hand en påskförberedelse. Fastan förbereder festen. Herren är verkligen uppstånden, halleluja. Om vi inte har levt i förening med den lidande och korsfäste Jesus under fastan, blir det också svårt för oss att ta emot honom som den uppståndne Herren. Allt i vårt kristna liv går ut på att komma Jesus närmare, förvandlas av mötet med honom och efterfölja honom allt mer. Omvänd er och tro på evangeliet. Vi måste gång på gång inrikta hela vårt hjärta på Jesus och ge honom mer plats i vårt liv. Därför måste vi också göra oss av med det som hindrar oss att ta emot honom. Vi får befrias från allt onödigt bagage, som gör vår jordiska pilgrimsvandring tung. Vi får offra vår bekvämlighet. ”Ingenting är självklart, allt är gåva. Först när människan uppfattar saken så, blir hennes väsen fritt” (Romano Guardini). Fastetiden hjälper oss att gå bortom det självklara och öppna oss för Guds stora gåva – Jesus Kristus. När vi tar emot honom, börjar vår befrielse från själviskhetens tyranni. Vi kan räta oss och gå frimodigt fram på evangeliets väg.

Detta år firas påsken på samma dag både av öst- och västkyrkan. Det är ett viktigt tecken på den fulla enhet som vi ber och längtar efter, när alla Jesu lärjungar skall bli ett i hans heliga Kyrka. Under fastetiden i år är det därför speciellt viktigt att be och fasta för de kristnas enhet. Risken är att vi har accepterat att vi är skilda åt och nöjer oss med status quo. Tänk om vi kunde ta just vår längtan efter de kristna enhet som en djupare drivkraft för att fira fastan på ett mer trovärdigt sätt. Tyvärr tycks vi kristna vara ganska okänsliga för fastetidens rop på omvändelse och bot.
Om vi talar med våra muslimska vänner och får höra hur många av dem firar Ramadan, får vi nästan skämmas. Tänk om vi kunde försöka efterlikna deras iver lite mer. Allmosorna som vi samlar in på Palmsöndagen är knappat ett offer i ordets fulla bemärkelse. Tänk om det i år kunde bli ett äkta offer för att visa att vi tror på det offer, som Jesus frambar på korset för vår frälsnings skull, och att vi vill återgälda hans kärlek genom att tjäna honom i hans lidande lemmar.

Ibland lider vi brist på fantasi, när det gäller hur vi skall offra och göra bot. Vi måste söka efter en askes, som verkar meningsfull i vår tid och miljö. Jag tror att det finns ett fördolt ädelmod och en förträngd offervilja hos många människor, som bara väntar på ett litet ord för att sättas i verket. Människor vill göra mer för Gud och för sin nästa än vi tror. Men de behöver uppmuntran för att våga sig ut på den smala vägen. De behöver bli övertygade om att Jesus är med dem på denna den självutgivande kärlekens smala väg. ”Må den katolska tron se sin härlighet i Herrens förödmjukelse”, skriver Leo den Store. Att vara konsekvent i sin efterföljelse av Jesus innebär ofta hån och förlöjligande. Ändå är vi aldrig så lyckliga som när vi får gå med honom genom livet, kosta vad det kosta vill.

Tid är ofta en bristvara i vår jäktade tid. Samtidigt finns det inget sannare sätt att visa vad som är viktigt för oss än det vi ägnar vår tid åt. Vi har alltid tid till det som är viktigt för oss. Under fastetiden borde vi – inte minst inför bikten som vi inte får försumma – rannsaka vårt samvete och se vad vi ägnar vår tid åt. Det kan vara ytterst smärtsamt att se hur mycket av vår tid som läggs på tjafs. Men denna insikt i vår ytlighet kan hjälpa oss att göra en kursändring och ge mer av vår tid åt Gud och vår nästa.

Allt är en gåva och nåd, också den tid vi får under vår jordevandring. Det minsta vi kan göra är att försöka göra något vettigt med den tid vi får av Gud. Ibland hör man att folk säger sig inte ha tid att gå i mässan, men det faller på sin egen orimlighet. När man inte ens har tid att ge Gud en timme i veckan, då har man förlorat all trovärdighet som kristen. Tänk om man under fastetiden skulle ta sig tid att gå i mässan ibland på vardagarna också för att gottgöra den brist på kärlek till den korsfäste Herren, som det innebär att försumma söndagsmässan.

Fastetiden är en tid då vi får ge vår tid åt de behövande. ”Betrakta Kristi ansikte”- var det råd som påven Johannes Paulus II gav oss inför det nya millenniet. Har vi glömt det? Har vi glömt att vi i varje mänskligt ansikte ser spår av Jesu ansikte? Vi får förmånen att tjäna Jesus i varje människa, sympatisk som osympatisk, som väntar på vår kärlek. I vårt samhälle finns det många som är bortglömda: gamla och sjuka, papperslösa invandrare. Det finns i vår närhet alltid någon som bara genom oss kan få erfara Jesu ömhet. Vi får inte gå miste om det privilegium som det är att möta Jesus i dessa våra minsta bröder och systrar. Vi har en social-pastoral plan i vårt stift, och den kan bara förverkligas om vi alla vill växa i engagemang för de små och svaga. Jag är ibland rädd att den kommer att förbli en fin pappersprodukt. Hoppas att jag har fel …

Fastetiden är en tid för familjen. Att fasta och offra tillsammans kan binda ihop familjerna och göra dem mer motståndskraftiga mot konsumismens lockrop Köp, slit och släng!, som då ersätts med fastetidens omvändelserop Offra, fasta och dela med dig!

Familjen som i vår tid utsätts för stora påfrestningar, ja, som man till och med vill göra om till något den inte är, behöver återupptäcka att den kan bli en huskyrka. En äkta kristen familj, som lever i Jesu efterföljd, har en stor evangeliserande kraft och kan ge de ensamma hopp och glädje. Samtidigt är våra familjer mycket sårbara och behöver vår förbön. Det är därför glädjande att det finns en andlig rörelse i vårt stift som vill främja ständig bön för familjen.

Påsken närmar sig och vi får inrikta vårt hopp på den seger som Jesus har vunnit när han steg upp från de döda. Det är det trotsiga och oövervinneliga hoppet som gör oss till påskens människor, som lever av påskens nya liv i gemenskap med den förhärligade Herren. Eftersom öst och väst får fira påsk samtidigt i år, vill jag avsluta detta fastebrev med den bön av Efraim Syriern som bes i den ortodoxa kyrkorna under fastan:

Gud, du mitt livs Herre och Mästare, befria mig från lättja, nedslagenhet och onödigt prat. Giv din tjänare i stället ödmjukhet, integritet, tålamod och kärlek. Ja, Herre, låt mig se mina egna fel och inte döma min nästa. Ty du är välsignad i evigheters evighet.

+Anders Arborelius ocd