KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

DELAKTIGHET OCH MEDANSVAR

(herdabrev 5 under jubileumsåret)

HERDABREV   av biskop Anders Arborelius

26 oktober 2003

Gud har blivit människa för att göra oss delaktiga av sitt eviga liv. Redan i dopet börjar vi att leva av detta liv. Gud kommer som en tjänare i världen för att frälsa och förvandla den värld, där makthunger och förtryck är ständiga hot. ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 10:45). Genom dopet blir vi delaktiga av Guds tjänande, självutgivande kärlek. Vi blir både Guds tjänare och tjänare åt varandra. ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former” (1 Pet 4:10). Denna tjänandets nådegåva innebär också ett ansvar: vi måste fritt och medvetet ta på oss uppgiften att i vårt liv gestalta denna Kristi tjänande kärlek genom det vi är och gör.

Livet i Kyrkan är präglat av allas delaktighet av den tjänande kärlekens nådegåva. Det är vår livsuppgift att hitta vårt personliga sätt att förvekliga denna nådegåva, till Guds ära och för Kyrkans och våra medmänniskors bästa. ”Nådegåvorna är olika, men Anden är densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt” (1 Kor 12:4-6).

I Kyrkan måste det alltid finnas en balans mellan de vigda ämbetsbärarnas tjänst, de som har i uppdrag att leda, upplysa och hela, och lekfolkets delaktighet i detta tjänande, som yttrar sig i ett medansvar för Kyrkans arbete, både inåt och utåt. Det är en av de stora uppgifterna i vårt stift att se hur denna balans kan förverkligas här och nu. Det vigda ämbetets auktoritet är ett tjänande uppdrag, som helt bygger på den sakramentala delaktigheten i Jesu tjänst som herde och lärare, präst och profet. Den vigde ämbetsbäraren skall hjälpa alla döpta att urskilja deras kallelse och uppgift i Kyrkan.

En ny värdegrund har lagts när Gud själv blev vår tjänare genom inkarnationen. Men i ett ofta individualistiskt klimat förstår man inte alltid ett begrepp som tjänande, som i kristen mening rymmer nyanser som delaktighet och medansvar, solidaritet och medkänsla. Samtidigt vet vi att människor innerst inne längtar efter allt detta. Evangeliet måste översättas i varje tid och miljö till ett begripligt språk, och dessa ord vill just återge vad evangeliet menar med tjänande. Det konkreta livet i våra församlingar och i stiftet som helhet måste präglas mer och mer av dessa värden – som en slags ”katolsk motkultur” när materialism och hedonism hotar att breda ut sig. Att skapa en miljö som främjar allt detta är viktigt, men inte alltid lätt. Vi katoliker är också präglade av vår omgivning och andas in samma luft som alla andra. Många icke-kristna kan överglänsa oss kristna genom sin osjälviska kärlek och sitt helhjärtade engagemang. Vi lever i en ”global by”, där alla religioner och ideologier möts. Det är viktigt att respektera troende som tillhör andra religioner och försöka hitta en dialog, inte minst i frågor som rör fred och rättvisa. Så kan vi tillsammans med alla människor av god vilja arbeta för ett samhälle, där respekten för Gud och för hans skapade varelser får större plats. Ett samhälle som inte bara bygger på det materiella utan medvetet söker efter en gemensam etisk och andlig värdegrund.

När det nya systemet med kyrkoavgift infördes i vårt stift var det först och främst för att skapa större solidaritet. På stiftssynoden antogs enhälligt en rekommendation, som fastslog att man skulle sträva efter denna möjlighet, som då var förbehållen Svenska kyrkan. Men eftersom en hel del av våra troende lever under knappa ekonomiska villkor gavs möjligheten att söka dispens från detta sätt att stödja Kyrkan. Det har dock visat sig att vissa av dem som söker dispens i själva verket har det ovanligt gott ställt ekonomiskt sett. Det är min förhoppning att de på ett annat sätt visar sin solidaritet.

Det är en moralisk förpliktelse att understödja Kyrkan likaväl som att betala skatt till samhället. Tyvärr märker vi ofta samma frestelse, både när det gäller våra förpliktelser gentemot Kyrkan och samhället: att se mer till egen nytta än till det allmänna bästa. Här är evangeliet en väckarklocka – men också en varningsklocka: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig” (Matt 25: 45).

Det konkreta livet i våra församlingar, ja, i hela vårt stift måste mer och mer försöka återspegla det som man sade om de första kristna: ”se hur de älskar varandra”. Det är allas vår uppgift att försöka visa varandra mer ömhet och omsorg. Ibland är jag rädd att vi har smittats av individualismen och dess likgiltighet för de andras väl och ve. Känner man sig välkommen i våra församlingar? Ibland hör jag nyinflyttade eller nykonverterade som lider av att inte bli sedda. Är kyrkkaffet bara ett tillfälle att möta landsmän eller likasinnade? Gång på gång måste vi fråga oss om vi tar hand om varandra och ser Kristus i varandra. Det är ett ansvar som varje troende har: att se Kristus i sin syster och broder och visa dem hans kärlek.
Vi måste upptäcka den mystiska aspekten i det vanliga församlingslivet. Bara så kan vi bygga upp en gemenskap där alla är välkomna, där alla kan hitta sin plats och uppgift i Kristi mystiska kropp. Bara så kan vi visa prov på vår delaktighet i det gudomliga liv, som ingjutits i oss genom dopet.

Vi arbetar nu med en ny församlingsordning – och hoppas också få en stiftsordning – för att erbjuda den hjälp och inspiration som gör att livet i församlingen och stiftet blir harmoniskt och berikande för alla. Mycket beror på varje enskild lems vilja att engagera sig och ta sitt ansvar. Det ömsesidiga förtroendet mellan kyrkoherde och församlingsbor är en viktig förutsättning för att församlingen skall fungera och bli ”attraktiv”, så att också utomstående känner sig dragna till gemenskapen och där anar något av Kristi och Kyrkans förbund. Samtidigt vet vi att den idealiska församlingen inte finns – eller rättare sagt den finns alltid just här och nu!
Vi måste se på församlingen med trons blick, älska den med hjärtats kärlek och verka i och för den med hoppets sinne. Vi är som döpta alla ansvariga för församlingens väl och ve. Om vi är levande lemmar i Kyrkan, är vi mer angelägna att själva bidra med våra talenter än att klaga på de andras brister. Det är för mig personligen en stor glädje att se hur många av våra katoliker som helhjärtat ställer tid och kraft till sina församlingars tjänst. Utan detta frivilliga engagemang skulle vårt stift och våra församlingar inte fungera. Det är min bön för vårt stift, att allt fler och fler inser vilken nåd det är att vara delaktiga av dopets nåd och få uttrycka det i äkta tjänande. Bara så kan vår Kyrka i Sverige bli den stad på berget, som utstrålar Kristi tjänande kärlek och ger hopp och glädje åt många.
 

+Anders Arborelius ocd