KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

DET KRISTNA LIVETS KÄLLOR 

Hedrabrev inför fastan 2003

Genom vårt dop har vi blivit Guds heliga tempel och boning. Gud är inte långt borta utan lever i oss i varje ögonblick, antingen vi tänker på det eller ej. Det levande vattnet – Treenigheten själv – pulserar inom oss, alltsedan den dagen vi sänktes ner i dopkällan. 

Vi är liturgiska varelser, eftersom det ständigt pågår en liturgi inom oss. Anden tillber och förhärligar Fadern inom oss. Vi behöver bara ansluta oss till den bön, som finns där redan. Vi är inte tomma och ihåliga inombords, säger Teresa av Avila, utan bebodda av Gud.

Den värdighet som vi fått genom dopet är en gåva utan like, men den medför också ett ansvar utan like. Alla kan göra gott eller ont, men bara den troende kan genom sin synd, alltså genom sitt förbunds- och äktenskapsbrott, såra Gud inifrån och dra ner den Helige i smutsen. Genom försoningens sakrament kan vi alltid återvända till den förtroliga vänskapen med Gud. Vi måste ta vara på den skatt som detta sakrament är. Många avundas oss denna möjlighet till en ny början, men tyvärr är det också många katoliker som försummar detta gyllene tillfälle till andlig förnyelse. Det är viktigt att erbjuda tillfälle till bikt, inte minst under den fastetid som nu börjar. Missa inte chansen!

I vår tid är man mycket känslig för de kristnas felsteg och synder. Inte sällan ser vi hur våra icke troende vänner blir djupt skandaliserade av kristna människors felsteg. Indirekt är detta ett slags trosbekännelse: de anser sig ha rätt att förvänta sig ett Kristus-vittnesbörd av alla döpta. Och det har de också rätt att få! Det är en utmaning till oss. 

Kyrkan är helig och obefläckad till sitt väsen, även om hon består av bräckliga och ofullkomliga lemmar. Den paradoxen är inte lätt att förstå för många idag. 
Men i tro kan vi bejaka att Kyrkan – som alltid förblir Kristi obefläckade brud utan fläck eller skrynka – består av svaga människor som helt beroende av Guds nåd och förlåtelse.

Genom Kyrkans sakrament blir vi, ofullkomliga och svaga lemmar, helade och helgade. Steg för steg kan Guds nåd förvandla syndare till heliga. 

Vi tycker ofta att processen går trögt, antingen vi nu är benägna att se på andras eller på egna ofullkomligheter. Det andliga livet med dess längtan efter en allt större Kristus-närhet är speciellt viktigt för oss i en sekulariserad miljö, där vi aldrig kan lita på att vi bärs av massans tro. 

För många invandrare som kommit till Sverige från s.k. katolska länder är det mycket smärtsamt att erfara hur ensam man kan vara som troende katolik och hur få av ens landsmän som håller fast vid tron i en ny och främmande miljö. Samtidigt är det en utmaning och uppmaning till att fördjupa sin tro och sitt andliga liv. Det är Kyrkans uppgift att hjälpa alla troende att hitta en andlig väg – en spiritualitet – som ger dem glädje, kraft och mod att leva som övertygade katoliker i en avkristnad miljö. Jag brukar säga att de katoliker som kommer till oss från andra länder antingen blir mer katolska och stärkta i sin tro – eller kastar allt överbord – när de kommer till Sverige. 

Vi svenska katoliker är djupt tacksamma för alla dem – präster, systrar och lekmän – som har kommit hit från andra länder och genom sin hängivna tro har bidragit till att bygga upp vårt stift.

”Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner”, skriver den belgiske kardinalen Danneels ( som var min lärare på prästseminariet i Brugge). 

I liturgin – främst då i eukaristin – har vi en fristad som troende. Där får vi vara vad vi är mer än någon annanstans: Guds barn som får tillbe och lovsjunga sin Gud. 
Mitt i det samhällsklimat där det mesta kan köpas för pengar och där konsumtionstänkandet styr oss, finns det en helig rymd – liturgin – där allt är gratis, där allt är nåd utöver nåd. 

Men det är inte lätt för någon, som är fostrad att vara enbart konsument och producent ( och en gång skall sluta som patient!) att upptäcka vad det är att ”tillbe i ande och sanning”. Det är bara genom att försöka, gång på gång, som man kan lära sig att läsa och cykla. Likadant är det med tillbedjan, den högsta aktivitet en människa kan ägna sig åt. 

Därför är eukaristin så viktig. Därför söndagen, Herrens dag, så livsnödvändig för oss. Därför behövs tystnaden så väl, både under själva liturgin och före och efter mässan. Utan tillbedjan förlorar vi en aspekt av vår mänskliga värdighet, ja vi riskerar att förlora vår själ. Det är en stor sorg för mig att man ofta inte visar den vördnad och tystnad i det helgade kyrkorummet som krävs.

Också i vardagen måste vi upptäcka de dolda möjligheter till att växa in i en djupare vänskap med Kristus som ständigt erbjuds oss. Vi kan leva i Guds närvaro alltid och överallt, bara vårt hjärta vakar. 
Det finns olika meditations- och böneformer som hjälper oss att bli kvar vid källan med det levande vattnet. 

Rosenkransen kan vi be också på bussen och tunnelbana. Detta år är ett rosenkransens år, då den Helige Fadern speciellt inbjuder oss att se på Jesus med Jungfru Marias ögon och älska honom med hennes hjärta. 

Jesus-bönen – ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig, syndare” – kan vi viska inombords medan vi går eller åker till arbetet. 

När vi tyngs av egna och hela världens lidande, kan vi förena oss med Jesu lidande och gå korsvägen. 

När vi gläds över Guds skönhet i skapelsen och över Kristi uppståndelse kan vi tacka och lova Fadern för hans godhet. 

Fastetiden som nu inleds är i första hand en förberedelse till påskens nya liv. Uppståndelsen är kärnan i vårt liv som kristna: genom den har Jesus besegrat dödens välde och öppnat evighetens härlighet för oss.
Bönen och det andliga livet avskärmar oss inte från världens nöd och elände. Tvärtom. Ju mer vi växer in i föreningen med Kristus, den korsfäste och uppståndne Herren, desto mer tar vi också på oss hans kors för världens liv.

Som kristna är vi kallade att dö bort från oss själva, från vår själviskhet och synd, men också från vår bekvämlighet och våra materiella tillgångar. Den kristna socialläran och vårt sätt att realisera den mitt i det vanliga livet i samhället är alltid ett utflöde av vår andliga tillhörighet till Kristus. 

Som katoliker i Sverige av idag måste vi försöka föra ut det glada budskap, som den katolska socialläran är. 

Gång på gång vill jag i påvens efterföljd påminna er om att ni som döpta har en oavvislig plikt – var och en på sitt sätt – att försöka genomsyra också de sociala och politiska strukturerna med ljuset från den Korsfäste och Uppståndne. 

Må denna heliga faste- och påsktid ge er alla nu inspiration att ta ert dop på större allvar! 

Må glädjen över att få tillhöra Kristus och hans heliga Kyrka ge er nytt mod att föra ut evangeliet på gator och torg, 
på fabriker och skolor, till gamla och sjuka, till fångna och misshandlade, till alla som längtar efter den levande Guden, vare sig de vet det eller ej.


Stockholm 2003-02-25

+Anders Arborelius ocd