KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

”Jag är de dödas liv” – påskdagens högmässa i Domkyrkan 2002-03-30


”Herren är sannerligen uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!” Med dessa vår kristna tros viktigaste ord vill jag hälsa er alla och lyckönska er. 

Alla andra hälsningar och lyckönskningar förbleknar inför påskens budskap, där Jesus Kristus säger till oss: ”jag är de dödas liv” (fornkyrklig homilia på den heliga och stora sabbaten). Under femtio dagar får vi nu glädja oss över Kristi uppståndelse, det enda som kan ge oss hopp i en värld så präglad av dödens ofrånkomlighet och påtagliga närvaro. 

Vi behöver tid på oss för att riktigt smälta denna stora glädje och förvandlas till ett glädjens folk i en sorgens värld. Vi vet ju alla hur svårt det är att verkligen ta till sig en stor glädje, kanske speciellt för oss som lever i landet Lagom, där man har en ingrodd misstro mot en alltför märkbar glädje – och sorg. 

Det är så lätt att banalisera glädjen och göra den till nöje och tidsfördriv. Påsken blir för många en ”kyckling-idyll” med några påskliljor och lite vårsol. Hur kommer det sig att det är så svårt för oss kristna att förmedla den sprängkraft som påsken rymmer? Dödsrikets portar har ju brutits ner, när Kristus uppstår från de döda. Evighetens portar har öppnats. Satans makt är bruten. Synden kan inte ta hem spelet. Lidandet, våldet, förtrycket, ja, allt det hemska och fasansfulla som vi människor tillfogar varandra kan aldrig få sista ordet, eftersom Jesus Kristus har stigit upp som Segrare och Konung.

Men vi svaga och obeständiga människor behöver tid på oss för att smälta det stora och överväldigande som påsken vill visa oss. Påsktidens femtio dagar borde vara en skola för oss, en skola där vi lär oss att bli påskens människor. Hela vår kristna existens är en påskexistens. Allt i vårt liv talar om påsken, eftersom vi genom dopet har fått påskens liv ingjutet i oss. Vi är präglade av påsken på den djupnivå, dit så många i ytlighetens tid tyvärr aldrig når fram. 

Med all sin kraft försöker Kristus genom Kyrkan övertyga sina ofta likgiltiga barn om detta glada budskap: ”’Vakna, du som sover!’, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp, du min skapelse; stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljbar person” (ibidem). Den uppståndne Kristus är så förenad med sin Brud, Kyrkan, ja, med var och en av de döpta, att vi är oskiljbara. Kristus och vi är oskiljaktiga. Vårt liv är otänkbart utan honom. Alla våra svårigheter och problem beror i grund och botten på att vi inte har förstått och accepterat detta trons fundamentala faktum. Som döpta kan vi aldrig begripa oss på vår tillvaro och oss själva om vi inte ser på allt i Kristi ljus, i hans påskljus.

En av våra största svårigheter för att ta emot påskens nåd och budskap är att vi är så präglade av individualismen. Vi lever i ett klimat, där individen har lösgjort sig alltmer, både från bandet till de andra och från bandet med det större sammanhanget: från relationen med Gud. Människan tycks bli allt mer isolerad i sin egen individualitet. Samtidigt som hon skriker efter äkta relationer, blir hon alltmer oförmögen att leva i relation. Tragiken är att människan är skapad för ett liv i gemenskap, men genom syndens isoleringsmekanismer inte tycks vara i stånd till det eller missbrukar gemenskapen. ”No man is an island – ingen människa är en ö” (John Donne). Påsken vill återställa oss till det sanna sättet att leva: i oskiljbar förening med Gud i Jesus Kristus. Utifrån denna Kristus-förening kan vi sedan leva i äkta gemenskap med vår nästa. Ser vi på varandra med påskens ögon, då ser vi inte bara åtskilda individer utan bröder och systrar som är kallade att förvandlas av påskens nåd till ett enda folk, återlöst och förenat i Kristus.

Återigen, vi kan inte lära oss att leva i påskens ljus utan övning och tålamod. Vi behöver femtio dagars påsktid varje år. Vi behöver varje söndag för att påminnas om uppståndelsens nya liv. Vi behöver regelbundet ta emot påskens sakrament och så förnyas i dopets nåd. Också för lärjungarna tog det tid: ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda” (Joh 20:9). Vi måste ge rum för Andens tålmodiga arbete inom oss, han som omskapar oss och gör oss lyhörda för påskbudskapets ord och formbara i Guds hand, så att vi kan leva och handla som påskens människor. ”Sänd oss din helige Ande och låt oss stå upp till det nya livet”, så bad vi i dagens kollektbön – och den bönen kan vi upprepa under hela påsktiden, som en förberedelse till Andens utgjutande på pingsten.

”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3: 3). Påskens liv är osynligt, och för de flesta inte heller något man direkt ”upplever” eller ”känner”. Därför måste vi unna oss själva möjligheten att dyka ner på djupet för att upptäcka vilken skatt vi bär inom oss genom påskens och dopets nåd. En mer spännande upptäcktsfärd än denna finns inte. Det är glädjande att så många människor i vår tid tar denna utmaning på allvar och vill tränga ner till det andliga livets rötter, för inom oss bär vi i kraft av dopet en skatt: den uppståndne Kristus lever i oss, där han ständigt tillber sin Fader, och Anden själv vittnar om detta genom ”outsägliga suckar”. 

Det finns ett liv inom oss, påskens nya liv, som övergår allt vad vi kan föreställa oss. Det ligger tryggt och djupt nerbäddat inom oss, men vill vi ta emot det, vill vi öppna oss och låta oss förvandlas, då bubblar det upp till ytan och kan ta oss mer och mer i besittning. Då kan vi också bli vad vi egentligen är: påskens heliga folk, som Jesus Kristus har gjort till sitt egendomsfolk, ett folk som är kallat till stora ting. ”Herren är sannerligen uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!”

Upp

+Anders Arborelius ocd