KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

Se den Uppståndne!

- Påskdagen 2001 -

Han måste uppstå från de döda” (Joh 20:9). 

De sista orden i påskevangeliet är också de första och viktigaste i vår kristna tro och i hela vårt liv som kristna. Uppståndelsen är själva kärnan i kristendomen. 

Allt i Skriften och i Kyrkan kretsar kring detta stora: Jesus Kristus som har dött för vår frälsnings skull har också uppstått för vår frälsnings skull. 

  • Om inte, vore frälsningen bara halv. Om Jesus inte har uppstått, då har vi ingenting här i kyrkan att göra. 
  • Om Jesus inte har uppstått från de döda och brutit dödens och ondskans makt är hela kristendomen en illusion, ja, än värre: ett bedrägeri. 

Men vi som är här idag vill med hela vårt hjärta bekänna: Herren är verkligen uppstånden! 

I år får denna traditionella påskhälsning en speciellt profetisk klang, eftersom också våra bröder och systrar i den österländska kyrkan firar påsk samtidigt som vi

Och det är just i vår gemensamma tro på påskens evangelium som vi har vår enhet, den enhet som visserligen ännu inte är fullkomlig, men som vi inte desto mindre längtar och ber om. Det är bara den uppståndne Herren som kan besegra vår inbördes splittring och göra oss till ett i sig.

Under påskens 50 dagar får vi se på den Uppståndne och glädja oss över hans seger över dödens makter. 

I sin apostoliska skrivelse Novo millennio ineunte skriver påven Johannes Paulus II: 

Det är den uppståndne Kristus som Kyrkan nu betraktar” (nr 28). 

Vi får hela denna påsktid på oss för att se på den uppståndne Jesus. Genom att se lär vi oss att be. Genom att se på honom blir vi förvandlade av det vi ser. 

Vi blir mer hemmastadda hos honom i hans nya liv. Inte för att fly från jordens vedermödor, utan för att få kraft att förvandla jorden. 

Den Uppståndnes nya liv måste levas nu på den här jorden. Det betyder inte: att inte bry sig om jordens angelägenheter, utan att sköta det jordiska med de kriterier som gäller för himlens rättvisa”, skriver ärkebiskopen och martyren Oscar Romero. 

Att betrakta den Uppståndnes ansikte gör oss inte likgiltiga för jordisk nöd. Tvärtom. Ju mer vi ser människor lida, misshandlas och missbrukas här på jorden, desto mer kommer vi att vilja förmedla det nya livets värden och skatter till dem. 

Uppståndelsetron är en trotsig och segerviss tro, som aldrig kapitulerar för orättvisor och förtryck. 

Uppståndelsehoppet är den starkaste drivkraften för att göra jorden mer beboelig, så att den kan återspegla det nya liv som Jesus har berett åt dem som älskar honom.

Om ni har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida” (1 Kor 3:1), skriver Paulus. 

Vi ser ju inte bara på den Uppståndne, vi får också dela hans nya liv. 

Dopet har gjort oss delaktiga av det som är vårt eviga mål redan här och nu. 

Vi har dött och uppstått med Kristus på ett sakramentalt sätt. Hela hans påskmysterium är vårt. Både kors och uppståndelse. 

Samtidigt vet vi att det ofta är lättare för oss att placera korset i vårt andliga landskap. Korset är så påträngande genom allt lidande som sköljer över oss, att vi inte kan undgå att möta det. 

Uppståndelsen är ibland svårare att integrera i det andliga livet. Vi tycker kanske att det är alltför fint och vackert, och vi har ofta en skepsis mot det som är stort och underbart. Ändå måste vi gång på gång återföras till ordningen, till trons ordning: uppståndelsen är hjärtpunkten i vår tro. 

Det måste vara en hjärtesak för oss att ta till oss budskapet om Jesu uppståndelse.

Vad kan vi då under dessa femtio påskdagar göra för att växa in i den fulla uppståndelsetron? 

Det första är att tacka för vårt dop, för i dopet har vi redan fått allt. Genom att bli döpta dör vi bort från synden och uppstår till det nya livet. 

Vi borde börja varje dag med att ta ett djupt andetag och insupa det nya livets friska luft och sedan meditera en stund över vårt dop. Det skulle revolutionera vår tillvaro totalt. 

I tacksamhetens klimat kan vi sedan gå vidare, ja, på en daglig upptäcksfärd i det nya livet som den Uppståndne har gjort oss delaktiga av. 

Då upptäcker vi den heliga frihet som uppståndelsetron ger oss. Ingenting här på jorden kan binda och förslava oss. Hur vi än blir behandlade av människor och av omständigheterna är vi ändå trygga i uppståndelsehoppet. Jesus Kristus har segrat en gång för alla. 

Och hans seger är vår genom dopet. Om vi tillhör honom kan ingenting rubba vår tro på hans slutgiltiga seger. Därför kan inget problem, ingen kris eller börda helt få oss på fall. Även när vi tycker att vår livssituation har gått helt i baklås, vet vi att uppståndelsen har öppnat reglade dörrar och fått murar att falla. 

Den segervissa och trotsiga uppståndelsetron än kanske det som många nutida kristna saknar mest. Det finns ofta en uppgivenhet och passivitet hos oss kristna idag. 

Vi skulle behöva en god dos av det påskens seger- och glädjerus som gjorde de första kristna till oemotståndliga vittnen om den uppståndne Kristus och hans budskap. 

Samtidigt måste vi lita på att vi bär denna påskens seger inom oss. Genom dopet har den ingjutits i oss och pulserar inom oss. 

Det gäller bara att vara vad vi är: påskens barn som får del av den uppståndne Herrens obetvingliga glädje och seger. 

Så börja varje dag under denna påsktid med ett djupt andetag och gläd er över er stora värdighet. 

”Räta på er och lyft upp era huvuden”. Påskens seger är er. Uppståndelsens glädje är starkare än allt annat. Låt påskens femtio dagar få vara vad de är. Herren är verkligen uppstånden!

Upp

+Anders Arborelius ocd