KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

Se den Upphöjde!

- Långfredagen 2001 -

Korset är både nederlagets och segerns tecken. Allt beror på vilket perspektiv man betraktar det ifrån: uppifrån eller nerifrån. 

För oss som tror på uppståndelsen är korset alltid ett segertecken. De första krucifixen var triumfkrucifix. När Kristus stiger upp på korset stiger han upp på sin segertron. 

Se, min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd och stor och högt uppsatt” (Jes 52:13). Jesajas ord är i sanning profetiska. 

Vi har ”en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna” (Heb 4). 

På korset ser vi alltid den Upphöjde, den som i grunden besegrat den onde och all ondska, den som har stigit upp och nu sitter på Faderns högra sida som världsalltets Konung och Överstepräst. 

Korset är Kristi kungatron. Han är Segraren i den kamp med djävulen som har öppnat dödsrikets portar på vid gavel. Därför kan vi aldrig förlora hoppet. Därför kan sorgen och smärtan aldrig helt ta överhanden i vårt liv. Därför kan ondskan aldrig få sista ordet.

Men ändå måste vi ta synd, död, djävul och ondska på blodigt allvar. Synden har en fasansfull makt. Annars hade Jesus inte behövt dö på korset. 

Jesus måste dö för att rädda oss från den eviga döden. Därför finns det – mitt i Påskens segeryra – också en ton av sorg och allvar, som blir speciellt tydlig i långfredagens liturgi. Vi har en blodig kropp inför våra ögon. Vår älskade Herre lider outsägligt. Hans hjärta slits sönder. Hans själ är fylld till brädden av övergivenhet. 

Hur skulle vi då kunna undgå att lida med honom? Ändå finns det mitt i detta lidande en visshet: allt detta fasansfulla har Gud tagit på sig för att öppna sin eviga glädjes portar för oss.

Genom korsets trä blev världen fylld av glädje”, så bad vi en antifon under långfredagens laudes. 

Redan idag får vi lita på Kristi seger och lite försynt och i förskott provsmaka påskglädjen. Jag tror att det är oerhört väsentligt att vi ser detta trons samband mellan kors och uppståndelse. Vi vet att man ibland har försummat eller aldrig har upptäckt detta. 

I vår tid är frestelsen ofta att inte se uppståndelsen som Guds ingripande i historien och därmed göra den bara till en from tanke. Följden blir naturligtvis att uppståndelsen för många inte har någon som helst verklighetsanknytning och betydelse för deras vanliga liv. Fromma tankar är sällan hållbara! 

En annan frestelse som under historiens gång dykt upp är att läsa passionshistorien som en kriminalhistoria, som en berättelse om bovar och skurkar. Följden känner vi alltför väl: antisemitism eller snarare antijudaism, som tagit sig fasansfulla uttryck under historien. Och denna kräftsvulst är ännu inte helt försvunnen i vårt land. Vi har ju nyligen sett hur man belönar antisemitiska nidteckningar med statliga stipendier!

Genom vår synd är vi alla medskyldiga till Jesu död. Detta trons faktum kommer vi aldrig förbi. Vi kan inte skylla på andra, på arv och miljö, på dåliga förutsättningar och svåra omständigheter. Det är synden, min synd och hela världens synd, som har naglat fast vår Herre Jesus Kristus på korset. 

Det är för att besegra syndens diktatur som han har stigit upp på korsets trä. Där har han segrat en gång för alla. Men denna seger måste också förverkligas i var och en av oss. Vi får inte göra det alltför lätt för oss. I mig och i dig pågår kampen fram till vårt sista andetag. Vi kan inte säga att vi är på den säkra sidan ännu. Vårt liv är uppfyllt av valsituationer, där utgången inte är given. Vi kan välja för Kristus eller mot Kristus. 

I en allt mer komplicerad värld uppstår det ständigt nya val där vi måste ta ställning. Vi kan försättas i situationer som vi aldrig hade kunnat föreställa oss, där det bara finns ett antingen…eller. I prästseminariet i Buta i Burundi ställdes de 40 seminaristerna inför ett sådant val. Den 30 april 1996 intogs seminariet av hutu-guerillan. Seminaristerna fick befallning att ställa upp sig i två grupper, en för hutus och en för tutsis. De vägrade att dela upp sig. Alla massakrerades. 

I vår svenska vardag försätts vi också i valsituationer: antingen att följa Kristus eller förneka honom. Men många har förlorat själva syndamedvetandet. De har ingen kompass att gå efter. Allt tycks dem lika rätt eller fel. Den egna känslan eller intentionen är viktigare än Guds bud. 

Men vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – som ett gammalt uttryck lyder. Min synd är alltid en spik i Kristi sargade kropp. 

Även om lagen tillåter abort - och kanske snart som i Holland – också eutanasi, är detta synder som korsfäster Kristus. 

Även om sexuellt umgänge utanför äktenskapet ses som det naturligaste i världen och accepteras till fulla av många, är det ett slag i ansiktet på den lidande Kristus. 

Synden är alltid en personlig verklighet: en person som tar ställning mot en annan person, mot Kristus. Även den s.k. strukturella synden, t.ex. den rika världens behandling av de fattiga länderna bygger på personliga beslut, på människors likgiltighet inför Lasarus som väntar utanför porten på några futtiga brödsmulor som aldrig kommer. 

På korset har denna syndens makt brutits en gång för alla. ”Några blodsdroppar förnyar hela universum” (PG 36, 664), skriver Gregorios av Nazianzos. 

Men dessa heliga blodsdroppar måste också tas emot. Vi måste suga upp dem i vårt hjärta och låta dem förvandla oss inifrån. Vi får lita på att Kristus genom att utgjuta sitt blod har segrat. Han är hela universums konung och Herre. Syndens furste är verkligen störtad från sin tron. 

Ändå måste jag fråga mig gång efter gång: är Jesus Kristus också min konung och herre? Låter jag hans heliga kropp och blod förvandla mitt hjärta? Vi som är här idag vill i denna liturgi hylla Jesu heliga kors. Må detta heliga kors också resas upp i vårt hjärta och vårt liv, så att allt vi säger och gör verkligen vittnar om Korsets seger.

Upp

+Anders Arborelius ocd