KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

Se den Smorde!

- Oljevigningsmässan 2001 -

Den liturgi vi firar här och nu dryper av Andens smörjelse. ”En utgjuten salva är ditt namn” (Höga V 1:3). 

Namnet Kristus, Messias betyder den Smorde. Jesus har blivit smord med Ande och kraft för att frambära ett glädjebud för de fattiga och ödmjuka – och än mer för att frambära sig själv som ett försoningsoffer för världens, för våra synders skull. 

Det är ju just det som är själva glädjebudet: att Guds kärlek till oss syndare är så stor att han inte tvekar att utge sin enfödde och älskade Son för vår skull.

Det finns en kärlek som är totalt oegennyttig och utgivande. Den kärleken blir också vi insmorda med genom den Helige Ande. I dopet blir varje kristen inte bara badad och rentvådd från synd utan också insmord med Andens smörjelse. 

Och den smörjelsen kan vi aldrig få nog av. Guds folk kan aldrig få nog av Andens smörjelse. Därför måste det finnas några i Gudsfolket som bara har till uppgift att förmedla denna smörjelse till de andra medlemmarna i detta heliga folk. Det är vi, kära bröder i det vigda ämbetet, som har fått denna heliga uppgift. Därför får vi glädja oss, men också darra.

Som präster är vi smorda i den Smorde. 

  • Vi är delaktiga av Kristi prästerliga uppdrag och värdighet. 

  • Allt det vi gör gör vi i honom. 

  • Allt det vi säger säger vi i honom. 

  • Vi agerar inte på egen hand och på eget bevåg. 

  • Vi drivs inte av det vi själva vill göra och åstadkomma utan vi drivs av den Helige Ande, av Jesu Kristi Ande. 

För det mesta tänker vi nog inte så mycket på detta. Men innerst inne – och speciellt då i vissa viktiga stunder – vet vi att det är så. Vi litar instinktivt på att smörjelsen fungerar och bär oss. När vi förkunnar Guds ord, när vi frambär mässoffret, när vi förlåter det som mänskligt sett inte går att förlåta, då gör vi det bara för att vi litar på den smörjelse, som vi har fått en gång för alla och som ger oss en kraft som inte är av denna världen. 

Stark som lejonet i öknen och som offerlammet blid”, så heter det i en av passionstidens hymner. Kristi styrka ligger i hans blidhet. Så är det också med prästen. Han får del av Kristi egen styrka för att förkunna det glada budskap på ett kraftfullt sätt. Han får kraft att säga också det som är obekvämt och väcker motstånd, men som ändå måste sägas eftersom det är rätt och sant. 

Och han får kraft att säga det med den blidhet som är Jesu speciella kännemärke. Det är bara denna kombination som kan förmedla evangeliets sanning till en värld, som egentligen inte vill veta av den, men som ändå inte kan motstå denna för världen okända, men attraherande kombination som vi ser i honom som är både Lejonet av Juda och det Lamm som förs bort för att slaktas. 

Det är så lätt att reducera Jesus och hans budskap till bara en av dessa poler, men då förvanskas han och hans budskap. Ingen är starkare än Lammet, som förs bort för att offras för vår skull. Ingen kan rädda oss utom han.

Prästen skall vara som ett lejon i predikstolen och som ett lamm i biktstolen, brukade man säga bland kapucinerna, men det gäller varje präst. Han är smord att återspegla den Smordes kraft och blidhet. I den Helige Andes fulla kraft får han vittna om Kristus mitt i sin egen bräcklighet. Kraften fullkomnas i svaghet: just det är ett evangelium för vår tid, ett glädjebud för dem som tror att de måste vara hårda och tuffa, men i sitt inre är darriga och rädda. 

Som präster har vi alla en kallelse att gestalta evangeliet i vår person. Människor litar inte mer på vackra ord i de fula ordens tid, men de har ännu förmågan att känna igen det som är sant och äkta, just eftersom det är så sällsynt i plagiatens och piratkopiornas värld. Vi präster måste lita på att vi är smorda med Andens smörjelse och får förmedla Jesus Kristus mitt i vår svaghet. Det fungerar också här och nu. 

”Den Helige Ande är Guds lidelse för sig själv”, sade den tyske jesuiten och martyren Alfred Delp. Som präster är vi smorda med den Helige Ande – med Guds lidelse för sig själv. Det är denna lidelsefulla kärlek som världen i sista hand längtar efter. Det är vår stora glädje att veta att vi kan förmedla det som inte världen har, men längtar efter.

Upp

+Anders Arborelius ocd