KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

”Nu är goda råd dyra”

Pastoralrådets nya kostym 9.3.2001

Bland den Helige Andes gåvor är rådet något mycket viktigt. Jungfru Maria är det goda rådets moder. I Kyrkan får vi ömsesidigt ge varandra råd. 

Läroämbetet behöver hela Kyrkans råd. Det finns också en lyssnande, lyhörd aspekt av ämbetet. I Novo Millennio Ineunte nr 44-45 betonar påven att man skall lyssna, speciellt till de unga.

Vi kan se på pastoralrådets nya roll i detta perspektiv. Nu är goda råd dyra, just nu, i den nya situation som vår Kyrka står inför i Sverige av idag. Förväntningarna är större och möjligheterna blir också större.

Så här i fastetid behöver vi alla banta ner oss för att bli mer smidiga och fogliga instrument för Anden. Pastoralrådets nya kostym blir mindre genom att antalet ledamöter minskas, men den blir mer använd. Man har försökt ta vara på alla positiva erfarenheter från tidigare år och samtidigt höja pastoralrådets status genom att förstärka denna kvalificerade, rådgivande funktion: högre mötesfrekvens, mindre medlemmar och samtidigt betona den regionala samordningen och utbytet (Delaktighet och medansvar). 

Den mer eller mindre spontana regionalisering som ägt rum inom pastoralrådets ram blir nu ännu viktigare.

I NMI talar påven om behovet av en konkret pastoralplan inför det nya millenniet. Vi har ända sedan synoden haft detta inför ögonen, men först efter 2000 och alla de stora förbättringar detta medför kan vi börja tänka på att bli mer konkreta. Det första vi i vårt stift satsar på är – betecknande nog - den social-pastorala delen av denna plan genom kongressen i Vadstena

Här finns mycket spännande att göra. Vi får inte vara blyga att engagera oss i politik och samhällsliv just som katoliker. Vi börjar bli så intressanta att det är en tillgång att ha oss med. (Kyrkans samhällsansvar). 

Nästa år kommer så förkunnelsen och den kateketiska insatsen i förgrunden (Att vittna om tron). 

År 2003 firar vi både ett Birgitta-jubileum och vårt stifts 50-årsjubileum, och då bör vi kunna satsa på den mer liturgiskt-pastorala delen av denna plan på olika sätt (Det kristna livets källor). 

Det blir också det första jag rent konkret kommer att rådfråga det nya pastoralrådet om: hur kan vi bäst fira vårt jubileum och samtidigt göra det till något som ger oss en rejäl skjuts framåt.

Pastoralrådet kommer att få en mycket viktig funktion i utarbetandet av pastoralplanen. Därför är det viktigt att redan nu varna, ja, faktiskt varna att det blir ännu mer arbete, ansvar och engagemang, som krävs av medlemmarna i det nya pastoralrådet. Det kommer att kosta blod, svett och tårar, men med Guds hjälp kommer det att bära riklig frukt.

  • Den katolska Kyrkan kommer att få – och har redan fått – ett allt större ansvar för evangelisation och förkunnelse i ett sekulariserat samhälle. Här krävs initiativförmåga och fantasi för att göra Kristus känd i Sverige av idag. Naturligtvis måste detta ske inte i konkurrens utan i samverkan med våra bröder och systrar i andra kristna kyrkor och samfund. Ekumeniken har gått oss i blodet, men ändå får vi inte heller vara så falskt blygsamma, att vi underlåter att bekänna att den Katolska Kyrkan får förvalta uppenbarelsens fullhet på ett unikt sätt. Faktiskt väntar världen på denna del av evangeliet. Undervisning på alla stadier och i alla former om den kristna tron blir allt viktigare. I ett relativistiskt klimat måste Guds sanning bli proklamerad, men på ett sätt som inte ger intryck av självgodhet.
  • I NMI sätts betraktandet av Jesu ansikte i centrum. Längtan efter andlig fördjupning och bön är en realitet mitt i gudsfrånvarons land. Vi måste hålla längtan efter helighet levande i människors hjärtan. Vi ser att man från alla håll och kanter längtar efter andlig ledning och själavård. Här gäller det att ta vara på vår tradition och samtidigt ge den en klädedräkt som vår tids människor kan ta på sig och använda sig av (Det kristna livets källor).
  • Det är ett överlevnadskrav för vårt stift är att hitta ett djupare utbyte mellan våra lokala församlingar och de nationella missioner. På stiftsnivå har detta utbyte fått ett ansikte i och med att vi har en generalvikarie som är nationell själasörjare. Säkert kan denna dialog finna uttrycksformer på alla nivåer av vårt stift. Jag tror att mycket beror på att vi ser varandras ansikten - och i varandra känner igen Kristi ansiktsdrag. Här finns mycket att göra, så att vi växer ihop (Enhet och mångfald). Här gäller det för alla att bejaka sin broders ansikte, kultur och språk som sitt eget. Vi har allt gemensamt i Kyrkan. Den Helige Ande har bara ett språk. Bara om vi lyckas med detta kan vi bli ett hoppets tecken i ett allt mer segregerat land.
  • Både de unga och de gamla har en hedersplats i Kyrkan, ja, varje troende är viktig i vårt alltmer själlösa och opersonliga klimat. Samtidigt vet vi vilka stora pastorala svårigheter som finns för att nå fram till de ungas hjärta, ja, vilka murar som måste forceras för att nå fram till människans innersta. Många, också av de våra, har förlorat förmågan att leva i relation med Gud och med varandra. Men till alla måste vi tala hoppets och förtröstans ord (Ensam och tillsammans). 
  • Debatten om det nya stadgeändringsförslaget har redan lett till ett viktigt förtydligande. Tystnadsplikten har fått ge vika för offentlighetsprincipen. Kyrkan måste vara mer genomskinlig och undvika allt som kan tolkas som hemlighetsmakeri och tisseltassel. Här får vi ödmjukt säga att vi också har något att lära av det omgivande samhället, något som naturligtvis i och för sig redan ligger i kristendomens väsen som uppenbarelse av Guds innersta hemlighet. Vem är mer offentlig än vår Gud som låter sig bespottas på öppen gata och korsfästas i allas åsyn? Vi vill stå i dialog med världen. Vi vill ödmjukt lyssna till alt som är sant och äkta, vem som än säger det. (Katolsk identitet). 
Upp

+Anders Arborelius ocd