KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

Kristus Konungen: den tjänande makten

Sankta Eugenia 2000-11-22

 All makt är misstänkt i vår tid. Bara man nämner ordet politiker, ligger ordet politikerförakt snubblande nära. Alla makthavare är per se misstrodda. Även om man försöker kringgå saken genom att hitta på nya ord som ledarskap, hjälper det föga. 

I och för sig får det inte förvåna oss. Aldrig tidigare har makten korrumperats så gruvligt som under 1900-talet. Aldrig har lydnaden missbrukats så fasansfullt som under detta blodets århundrade. Därför får det inte förvåna oss att vi som är arvtagare till detta århundrade har en i och för sig sund skepsis, ja, obotlig allergi mot allt vad makt och auktoritet, lydnad och ledarskap heter. 

Och om vi händelsevis inte skulle ha den här allergin, kan reklamen överbevisa oss om att pappor är livsfarliga varelser – och det värsta är förstås att det ibland kan vara sant. Samtidigt vet vi också att man aldrig lever så otryggt som i moderlivet. Och har man haft turen att komma ända upp i skolåldern, då får man bereda sig på att mobbas. 

Det är inte lätt att vara människa. Alltid är det någon som vill förtrycka en. Makt tycks bara göra livet svårt. Ändå får vi inte kapitulera inför denna uppenbara svårighet.

I kristendomen talas det ju inte bara om makt utan om allmakt, Guds allmakt. Det talas om Kyrkans auktoritet, om lydnad och andlig ledning som omistliga värden – och idag firar vi till på köpet som kyrkoårets sista söndag Kristus Konungens dag.

Kanske just en högtid som den vi firar i dag kunde vara ett lämpligt tillfälle att försöka ge den sanna makten en slags Ehrenrettung? Och jag tror att det egentligen bara är utifrån Jesus Kristus som vi överhuvudtaget kan få en äkta inblick i vad auktoritet och makt är.

Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18), säger han för att visa att den sanna makten hör till en annan värld. ”Hans välde är ett evigt välde” (Dan 7:14). All äkta makt måste på något sätt vara given, en gåva man för förvalta för en Annans räkning. Alla makthavare här på jorden måste veta att det bara är låntagare och förvaltare, att bara Gud är maktgivare. 

Gud blir människa just för att vittna om den eviga, sanna värld där makt och kärlek, auktoritet och tjänande är detsamma. ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna om sanningen.” ”Jesus Kristus är det trovärdiga vittnet” (Upp 1:5), den ende som kan uppenbara den fulla sanningen för oss: sanningen om Guds inre, treeniga verklighet som är källan till allt liv och modellen för hur varje liv skall levas. 

”Framför allt känner Kristus tingens natur”, säger Johannes Chrysostomos, ”han vet att vildhet inte utsläckes med vildhet utan med mildhet”. Det är denna Guds milda allmakt som han vill gestalta här på jorden genom att komma som ett lamm bland vargar, ett Lamm som en gång skall besegra alla vargar. Allhärskaren har blivit lamm för vår skull.

Just eftersom Kristus valde den sista platsen och blev allas Tjänare kan vi idag vörda honom som världsalltets Herre och Konung. Kristus som den bespottade, gisslade och korsfäste hjälper oss att förstå Kristus som den på tronen sittande Herren och Domaren över levande och döda. 

Den förhånade blir den förhärligade. Evangeliets paradoxala budskap blir tydligt inför våra förundrade ögon i honom, som är både den siste och den förste, både A och O. 

Det svåra är för oss att knyta ihop hela verkligheten. Och det har kanske aldrig varit svårare än nu när man ser allt i svart och vitt och allt tycks ha fallit sönder i bitar. Tillvaron har fragmentariserats. Alla är fackidioter på sitt lilla gebit och vet ingenting om något annat.

Makt ses bara som missbruk och ett hinder på vägen till det fulla självförverkligandet. Då är det inte så konstigt att allt tal om Guds allmakt, om Kristus som Konung och vår plikt att lyda Guds och Kyrkans bud, skrämmer slag på folk – eller snarare gör dem ursinniga – för allt vad gudsfruktan och kyrkotukt heter är misstänkt. 

Ändå kan vi inte ge upp tanken på att Gud är historiens oinskränkte Herre och att Jesus Kristus också har blivit människa för att visa oss den sanna makten. Vi får inte göra oss några illusioner: en tillvaro utan makt, där bara jämlikhet och solidaritet råder finns inte. 

Det finns i alla system en i alla fall dold maktstruktur, som just eftersom den är dold kan vara ytterst försåtlig. Därför gäller det att göra makten så sann och uppenbar det bara går. Det är det som Jesus Kristus helt konkret vill lära oss idag: hur en värld, präglad av personlig och strukturell synd, skall finna en väg ut ur våldets spiral. 

Hela Jesu jordiska liv är en bild av hur vi skulle leva för att minimera den falska maktens strupgrepp på oss och maximera den sanna maktens välde på jorden. 

Johannes Chrysostomos uttrycker detsamma lite mer poetiskt, och därmed också bibliskt: 

Så länge vi är får segrar vi, ja, vi är överlägsna även om vi omges av otaliga vargar. Men om vi blir vargar så besegras vi, ty vi berövas då herdens hjälp. Han för fåren i bet, inte vargarna. I så fall lämnar han dig och går bort, ty du låter honom inte visa sin makt.”

Herdemakten har Jesus lämnat i arv till sitt folk. Den är svår för många att förstå i dag, då man antingen är allergisk mot all makt eller vill ha ett tufft, offensivt ledarskap. Ändå är det Herden, som samtidigt är Lammet, som är och förblir modellen för all jordisk makt. 

Vi måste lära oss att lita på Guds allmakt, som blir uppenbarad för oss i den Korsfästes vanmakt. Det är det stora provet på vår tro och kärlek: att vi kan överlåta oss till en till synes vanmäktig Gud och lyda hans bud, trots att han verkar helt maktlös i en värld som styrs av andra makter och makthavare. 

Men det är just denne totalt maktlöste och förnedrade som till en av denna jordens mäktige sade: ”Du själv säger att jag är kung.” Det är denne utblottade och korsfäste kung vi vill tillhöra, idag och i all evighet.

Upp

+Anders Arborelius ocd