KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

Jesus Kristus som tillvarons kärna och stjärna

Juldagens mässa 2000 


Julen vill inte söva ner oss. Julen vill väcka oss. Julen är inte en stämningsfull högtid då vi söker vår tillflykt till en skön och högst overklig ö i ”den absurditetens ocean” som vår tillvaro så ofta tycks vara. 

Julen är något högst chockerande och omstörtande. Gud gör sig liten och sårbar för att lyfta upp människan till en värdighet, som är högre än allt hon kan fatta och vill ha. 

C.S. Lewis sade att det enda människan egentligen vill ha är ”en liten kopp te”. Hade han varit svensk hade det väl varit en kopp kaffe. I grund och botten vill människan bara ha det lite lugnt och skönt. Hon nöjer sig med småsmulor, när Gud vill ge henne gudslikhet och evigt liv. 

Det är det som är Kyrkans stora svårighet: hon inbjuder människan att få del av Guds natur, men människan vill bara ha en liten stämningsfull stund med en kopp kaffe, och är hon riktigt krävande en cigarrett – om hon nu vågar sätta sig över hälsoprofeternas credo, som kanske är det enda credo hon känner. 

Julen som är den kanske mest förargelseväckande av alla kristna högtider har för många reducerats till sockervadd. Bara det är ett konststycke. Julen talar egentligen om något outhärdligt: Guds utblottelse. Gud stiger ner i vår iskalla värld för att ge oss sig själv, men han tas inte emot. 

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” 

Och så fortsätter det genom hela historien. Vi som vågar kalla oss hans egna, hans folk, visar gång på gång att vi inte har tagit emot honom och låter honom vara vår Herre och Gud, som får leda oss på sanningens och kärlekens väg. 

Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Men ändå lyser Guds härlighet. Han som är ”det sanna ljuset som ger alla människor ljus” lyser, oberoende av hur mycket eller hur litet vi tar emot hans ljus. 

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.” Genom att ge oss sin Son slösar Gud hela sin nåds fullhet över oss. Återigen: hans godhet och generositet är oberoende av hur vi reagerar. 

I vår tid har många svårt att förstå en sådan godhet som är totalt fri från all beräkning, från allt sneglande på resultat. Man kan helt enkelt inte fatta att godheten är god, eftersom den måste vara god. 

Sanningen är sann, eftersom den måste vara sann. Man förstår inte att Gud är Gud, oberoende av hur många eller hur få som öppnar sig för honom och hans godhet och låter sig förvandlas av honom. Kort sagt, man kan inte skilja på sak och person. 

Men Gud blir människa för att förklara på ett personligt sätt vem Gud är, för att hans mysterium skall synliggöras för våra ögon i en människa av kött och blod. 

”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”

Vad kan vi mer begära? Gud förklarar Gud för oss. Gud gör sig mänskligt närvarande i vår värld för att utifrån våra utgångspunkter visa oss vem han är. Evangeliet är det glada budskapet om att ”ljuset lyser i mörkret”, att Ordet blivit kött, att den yttersta meningen med allt avslöjas mitt i meningslöshetens labyrint. ”Jesus Kristus är Bibelns kärna och stjärna” (Luther). 

Vi kan bara förstå sammanhanget i Bibeln om vi har blicken stadigt riktad på Jesus. Samma sak gäller egentligen hela vår tillvaro: bara utifrån Jesus blir helheten förståelig. Det betyder naturligtvis inte att alla problem och svårigheter trollas bort. Men i Jesu ljus kan vi ana vad vi annars aldrig skulle kunna ana: att Ljuset trots allt har gått upp i världens och i vårt eget mörker, att vi inte bara är utkastade i ett grymt, opersonligt skeende utan mål eller mening. 

”Detta är hans Ord”, säger Ireneus, ”vår Herre Jesus Kristus, som i de yttersta tiderna blev människa bland människorna, för att knyta samman slutet med begynnelsen, dvs. människan med Gud.” 

I Jesus Kristus knyts allt samman. Gud och människa blir ett i honom. Vi blir ett med Gud genom honom. Också vårt personliga liv knyts ihop genom honom. I hans ljus kan vi se den djupare meningen med vår tillvaro. Vi ser vem och vad vi är. 

Det tragiska är att så många glömmer bort att de aldrig kan finna sig själva utom i relation och dialog med Kristus. Vi är inte avsedda att vara enskilda, åtskilda individer, utan lemmar i Kristi kropp, hans systrar och bröder. 

Kort sagt vi kan bara bli oss själva i och genom honom. Utan honom kommer själva livet, ja, också vårt eget jag att förbli en gåta för oss. Bara han kan lösa livets gåta och vår egen gåta för oss. Därför får vi fira jul.

Upp

+Anders Arborelius ocd