KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius 

Upp

Guds Moders högtid 2001 

– inkarnationen i centrum

Under det jubelår som nu går mot sitt slut har inkarnationen stått helt i centrum. Vi har firat att det är 2000 år sedan Gud blev människa i Jesus Kristus och jublat över att Gud har kommit oss så nära som det bara är möjligt. 

Gud vill dela vår mänskliga tillvaro, för att vi en gång skall få dela hans eviga, gudomliga tillvaro. Det är detta heliga utbyte som vi har fått glädja oss över under detta jubelår. Och det får vi fortsätta att göra även nu när det snart är slut. För Guds nåd varar i all evighet. ”Evigt varar hans nåd”, heter det gång på gång i Psalm 118. 

Guds nåd är varje morgon ny. Många tycker att det är roligare att börja något, men att avsluta något väl är väl så viktigt. Därför är det med glädje och tacksamhet som vi får avsluta jubelåret, för dess centrala budskap och innehåll består. Även om de stora högtiderna, som vi fått fira under jubelåret, är förbi, finns kärnan kvar. I mer vardagliga former får vi nu njuta frukterna av all den nåd som har strömmat över Kyrkan under detta år. Vem kan hjälpa oss bättre att gå vidare på denna mer vardagliga väg än Jungfru Maria? 

Allt liv består både av höjdpunkter och av mer vanliga, händelselösa moment. I vår tid finns risken att vi bara söker de stora upplevelserna, toppmomenten och glömmer bort att det alltid är det vanliga, vardagliga som anger hela tonen i vårt liv. 

Redan barnen måste fylla sin dag med all sköns aktiviteter och skjutsas till allt ifrån innebandy till flöjtspelande. Till varje pris måste man bespara dem från att ha det tråkigt. Kanske de är därför många inte tar dem med till mässan? 

Samtidigt behöver vi alla de händelselösa, till synes tråkiga små stunderna för att hämta andan i ett allt mer uppskruvat tempo. Vi behöver återupptäcka att också invand rutin skapar frid och tystnad och kan öppna oss för Gud. 

Just här tror jag att Jungfru Maria, som levde ett fördolt och stilla liv i Nasaret, kan hjälpa oss att upptäcka att Jesus Kristus är med oss också i vårt lilla och ganska tråkiga liv. Dagens högtid talar om Maria som Guds Moder. Det är hon som är den synliga och påtagliga garantin för att Gud verkligen har blivit människa. Därför är hon alltid högst obekväm för alla dem som vill fördunkla inkarnationens realism. 

Maria hjälper oss alltså att hitta en realistisk vardagskristendom som fungerar: i familjen, på arbetsplatsen, i skolan. Kort sagt, just på de platser där vi lever för det mesta, just i de stunder som är helt vanliga och grå. Vi glömmer ibland att det är i detta till synes banala och händelselösa liv som det verkligen visar sig om vi är kristna eller ej. 

Man säger ibland om de heliga: deras sanna helighet märks just i de omständigheter som är minst fromma och andliga. Är heligheten äkta vara, då märks den också i vardagslag. Är den bara påklistrad, då tål den inte det slitage som vi utsätts för på jobbet och i samarbetet med andra människor. 

Jungfru Maria är inte bara Guds Moder utan också vår moder. Hon vakar över oss med samma ömhet som över Jesusbarnet. I den vigningsbön som påven Johannes Paulus II bad den 8/10 i Peterskyrkan – och som jag fick be i vår Domkyrka den 7/12 – heter det: 

Nu, när vi nalkas slutet av detta Jubelår, då du, o Moder, på nytt har skänkt oss Jesus, ditt jungfruliga skötes välsignade frukt, Ordet som blivit kött, världens Frälsare, hör vi allt klarare den ljuva återklangen av hans ord som anförtror oss åt dig, som gör dig till vår Moder: ’Kvinna, där är din son.’ När han anförtrodde aposteln Johannes åt dig, och med honom också Kyrkans barn och alla människor, förringade Kristus inte, utan bekräftade på nytt, den roll som tillkommer endast honom som världens Frälsare.” 

Maria vill aldrig skymma vår blick på Jesus utan bara få oss att skärpa vår blick och se honom ännu tydligare.

Maria har en förunderlig förmåga att göra Jesus mer verklig för oss. Hon får oss att bli kvar i vår verkliga värld och just där öppna oss för Jesus. Den stora frestelsen för oss är ofta att vårt ideal inte går ihop med den bistra verkligheten. Vi blir lätt besvikna när vi ser vårt misslyckande och riskerar att kasta allt över bord. Vi blir också irriterade när vi ser hur bräckliga våra medkristna är. Vår irritation känner inga gränser när vi ser hur synden sticker upp sitt fula tryne i Kyrkan.

Speciellt i vår tid och i vår miljö där man har så svårt att skilja på sak och person. Att kristna kan synda får mångas tro att vackla. Just därför måste de lära sig att se mer på Jesus och Maria: Han är den som har besegrat synden och hon är den helt syndfria och samtidigt alla syndares förespråkerska hos sin Son.

Idag får vi också be med Maria för fred i vår värld. Som rubrik för sitt brev till denna bönedag har påven satt ”Dialog mellan kulturerna – för en kärlekens och fredens civilisation.” 

Det var detta dokument som han satte i händerna på en viss politiker och där han betonar att man måste ha ”kärlek till hela människofamiljen” och utesluta alla former av ”nationalism, rasism och främlingsfientlighet.” 

Idag när vi får fira denna mässa, får vi också jubla över denna kärlekens och fredens gränslösa civilisation, där Jesus samlar människor av alla kulturer och gör dem till ett i sin Kyrka. Även om jubelåret tar slut, så tar aldrig vår glädje och tacksamhet över vad Kristus gör slut. ”Evigt varar hans nåd.”

Upp

+Anders Arborelius ocd