KATOLSKT FÖNSTER - DIN PORT TILL DEN KATOLSKA VÄRLDEN - en tjänst från Isidor Nätverk och Data


Texter av biskop Anders Arborelius

Upp

Epifania 2001 – jubelårets avslutning

Ofta tycker vi bättre om att börja något än att avsluta något. Samtidigt vet vi att allt som är sant och äkta inte tar slut.

Så är det också med jubelåret, som officiellt avslutas idag. Det som är kärnan i detta heliga år kan aldrig ta slut. Det förblir alltid. ”Evigt varar hans nåd” (Ps 118), är en ständigt återkommande refräng i vårt liv som kristna. 

Guds stora gärningar i Jesus Kristus har evighetsvärde. Kyrkan får förvalta de skatter som han lämnat efter sig och vi får alltid leva på räntorna av detta barmhärtighetens och förlåtelsens kapital. 

Under detta år har vi fått jubla över denna Guds skatt, vi har fått fira stora högtider och vallfärda till heliga platser. 

Nu får vi gå över till ett mer vardagligt liv. Det är bra så. Vi får lära oss att njuta av frukterna, av allt det vi har fått ta emot. Det är som om Kyrkan – vi alla – behövde lite lugn och ro för att smälta allt det som Brudgummen har gett sin brud. 

Vardagens rutin behövs också, för att vi skall slipas av och helighetens frö skall kunna slå rot och utveckla sig i oss. Människan kan inte alltid festa och fira högtid. Livet består inte bara av stora upplevelser. 

Det finns nog ingen bättre dag att avsluta jubelåret på än just Epifania, den dag då Herrens härlighet uppenbaras för allt och alla. Det är denna Kristi härlighet som skall fortsätta att skina över oss, också nu när jubelåret går över i ett vanligt och grått år. 

Det ljus som en gång har tänts när Gud blev människa, kan aldrig släckas. Skimret från det ljuset dröjer sig alltid kvar i Kyrkan och i vårt hjärta. ”Evigt varar hans nåd.” 

Det är i sista hand i de mer vardagliga omständigheterna, som Kristi ljus visar sin omdanande förmåga. Det är där det visar sig om vi verkligen har tagit emot Jesus Kristus och låter oss förvandlas av hans ljus. 

Den grå verkligheten har en oöverträffad förmåga att avslöja om Kristus betyder något för oss eller ej. Därför är den så nyttig och nödvändig. Det är där, i den lilla vrå av verkligheten som han har anförtrott åt oss, som vi skall låta hans härlighet lysa. 

Världen är i sin fulla rätt att få del av Kristi ljus. Och vem kan ge världen detta ljus om inte vi gör det? Det upphör aldrig att förvåna mig hur mycket den värld, som säger sig inte känna Kristus och hans Kyrka, ändå rent instinktivt längtar efter det ljus och den härlighet som bara Brudgummen kan ge sin Brud. 

Men kanske det inte är så konstigt i alla fall. Världen är ju skapad för att bli kyrka. ”Kyrkan är den försonade världen” (Augustinus). Detta gigantiska försoningsverk blir speciellt tydligt idag på Herrens uppenbarelses högtid. Goda, sanningstörstande hedningar – som det finns fler av än vi skulle tro – dras till det skimrande Ljus som visar dem vägen till Betlehem. 

Det Goda, det Sanna, det Sköna har en inneboende kraft som egentligen är oemotståndlig. Vi tror att detta Goda, Sanna och Sköna har fått ett personligt ansikte. Vi tror att det heter Jesus. Vi tror att hans härlighet har en sådan lyskraft, att den kan förvandla människor, inte minst idag när ett allt mer vingligt människosläkte desperat söker fotfäste i tillvaron. 

Det fattiga lilla judebarnet från en avkrok av världen drog till sig framstående män i staten från helt andra kulturer och samhällssystem. Också idag fortsätter detta Barn att göra de stora små, de rika fattiga - och de fattiga rika. Kort sagt: detta Barn upphör aldrig att hitta på allt slags hyss och upptåg för att få dem som menar sig vara förståndiga och duktiga på fall. 

Vi som säger oss tillhöra detta Barn och själva vilja vara som barn får lita på att den oemotståndliga charm, som utgår från detta Barn, alltid fungerar. Den stora frestelsen för många kristna i Västerlandet idag är ju ofta att halvt i smyg tänka: det är kanske slut med kristendomen. Glöden tycks ha kallnat i många hjärtan. Och därför måste vi följa med Österns vise på deras pilgrimsfärd till Jesusbarnet. 

I sitt budskap till böndagen för fred den 1.1.2001, som påven påpassligt stack i händerna på en viss politiker, talar han om ”dialog mellan kulturerna för en kärlekens och fredens civilisation”. Det är ett tema som jag tycker passar förunderligt väl för den tid i jubelårets kölvatten som nu börjar. Barnet vi tillber är ju Fredsfursten, som vill samla alla folk och kulturer och göra dem till ett.

Samtidigt måste vi bevara en kulturernas mångfald, en väv av skiftande mänskliga traditioner, som skall berika varandra ömsesidigt. I sitt budskap skriver påven: 

Till om med Guds Son förvärvade tillsammans med en familj också ett ’fädernesland’ när han blev människa. Han är för alltid Jesus av Nasaret, nasarén” (nr 6). 

Gud blir inte bara människa i största allmänhet: han blir medlem i en familj, han blir en man av Israels folk. Samtidigt blir han allas Frälsare. Här ser vi modellen för hur vi skall leva tillsammans i Kyrkan: Kristus förenar oss alla till ett, oavsett vår kultur, vår nationalitet. Vi i vårt stift har det sällsynt väl förspänt! Vi tillhör så många kulturer och länder. Vi har en enastående chans att förkroppsliga denna ”kärlekens och fredens civilisation”. 

Men det går inte automatiskt. Vi måste alla ge vårt bidrag och leva i den kulturernas dialog som påven rekommenderar oss. Lyckas vi med det, kan vi också ge hopp och inspiration till människorna runtomkring oss, där man talar så mycket om det mångkulturella samhället utan att egentligen se hur det fungerar i vardagen. 

Vi tror att det är Jesus Kristus, som måste hålla ihop allt det olikartade och lysa upp det med sin härlighet. Jesus är det recept som inte kan misslyckas! Bara i honom kan folk och kulturer bli till ett. Bara han kan försona och binda ihop en värld, som annars riskerar att slita sig själv i stycken. ”Evigt varar hans nåd.” 

Till sist ber vi med påven om Marias hjälp att leva av jubelårets nåd också i vår vardag: 

O Moder, bed för oss att frukterna av detta år inte måtte gå förlorade, och att nådens utsäde måtta växa till den helighetens fullhet som vi alla är kallade till” 
(Vigningsbön till Jungfru Maria den 8.10.2000).

Upp

+Anders Arborelius ocd